texty

Ett världshav av tårar
skiljer oss åt,
och båtarna kurar på stranden
för tröst.
Men först till vintern
ska någon komma
och än en gång vandra
med varma händer
mot frusna skrov.

Näten ska tas in
varje morgon, man samlas
det får ta sin tid

Båtarnas sömmar
slipade av sand och salt
är ett med huden

Tio hägrar i
vattenbrynet
lyfter fötterna
förtjust
i våg ur våg

Jag är så bräcklig som en harkrank
en långbening i fönsterhörnet
varje steg kan jag gå sönder
så sköra är mina sysslor

Vattnet ligger ensamt där ute
hela dagen har det vilat
i sitt slutna öga

och nu mot kvällen
välkomnar det
de små regndropparna
som rör vid ytan.

Jag kan gå till ett moln
längs den här dagen
jag följer bara stigen
den doftar torrt av sol

Vad är det som rör

vid dig när du går förbi

Vänd dig inte bort

ödemark bär vi alla

den vandrar ur hand i hand









Skulpturen av Laura Ford 2007

Av alla olika platser

som utgör mitt inre landskap

är du den vackraste, gläntan

där alla mina irrvägar slutar

Fotsulorna minns

insidan av dagarna

det som var utan skydd

Efter en lång stund
upphörde regnet, jag var
nästan genomskinlig

Ingen kände till
denna urtida bjässe
jag fann skelettet

Här vill jag sova

på en sten i vattnet

och vara liten














Stornäset, Alnö 2010